Hitra, jag är tillbaka.
Ja, jag är tillbaka på ön där man 5 dagar av veckans 7 spenderar sin tid med att syssla med krabbor och deras kroppsdelar i olika tillstånd. Jag trivs, tror jag, det känns som om jag aldrig varit borta härifrån och att allt är som det var när jag åkte härifrån sist, den 17onde december förra året. Blir lite nostalgisk när man tänker på förra året och hur sjukt bra vi hade det, underbara vänner och möjlighet att få jobba riktigt mycket. I år är det långt ifrån lika mkt jobb som förra året, och de har redan sparkat 15 personer som var överflödiga. Som tur är så är de jag umgås med fortfarande kvar.
Ibland blir det jobbigt också, ibland känns det som att jag inte orkar ha ett år till som det jag hade förra året. På vissa plan var det alldeles för känslomässigt påfrestande, och de som stod mig närmast vet hur jävla pissigt jag mådde ibland.
På teamet funkar allt bra dock. Kommer som tur är bra överens med både Marta och Bodek i år och förutom Slawek så är det 3 nya manliga polacker som inte pratar ett ord engelska, och en polsk tjej, Agnieska som pratar hyfsad engelska. Klor-teamet är inte som det var förr, det är bara att konstatera, men det funkar nu också. Amanda och Linda som jag bor med jobbar ju som tur är också på Klor så jag är inte helt ensam svensk, de andra två tjejerna i huset, Emelie och Mikaela, jobbar på skjell.
Allt eftersom nya människor har tillkommit så har också relationer som man haft med vissa personer blivit förändrade. Om blickar kunde tala brukar man ju säga, och det är så jävla sant, jag önskar att man kunde säga sånt som förblir osagt för att det inte passar sig som situationen är nu. Men på något sätt så lyckas personer med små medel att berätta hur mkt man betyder för dem. "Hey raspberry" säger kanske inte någon annan något, men för mig säger det en hel del.
Det pågår för övrigt hångel i emballaget och i frysen på arbetstid, haha. Det är väl sånt som gör livet på fabriken lite mer spännande va? Jag tror det.
Dags att åka hem till Ansnes, ska grilla och äta potatisgratäng idag så det blir nog bra, sedan är det fest. Det förvånar väl ingen, det är ju trots allt lördag. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge tills jag skriver igen, håll ut.
Samma Malin, på samma Hitra där allt är lite annorlunda.
Ibland blir det jobbigt också, ibland känns det som att jag inte orkar ha ett år till som det jag hade förra året. På vissa plan var det alldeles för känslomässigt påfrestande, och de som stod mig närmast vet hur jävla pissigt jag mådde ibland.
På teamet funkar allt bra dock. Kommer som tur är bra överens med både Marta och Bodek i år och förutom Slawek så är det 3 nya manliga polacker som inte pratar ett ord engelska, och en polsk tjej, Agnieska som pratar hyfsad engelska. Klor-teamet är inte som det var förr, det är bara att konstatera, men det funkar nu också. Amanda och Linda som jag bor med jobbar ju som tur är också på Klor så jag är inte helt ensam svensk, de andra två tjejerna i huset, Emelie och Mikaela, jobbar på skjell.
Allt eftersom nya människor har tillkommit så har också relationer som man haft med vissa personer blivit förändrade. Om blickar kunde tala brukar man ju säga, och det är så jävla sant, jag önskar att man kunde säga sånt som förblir osagt för att det inte passar sig som situationen är nu. Men på något sätt så lyckas personer med små medel att berätta hur mkt man betyder för dem. "Hey raspberry" säger kanske inte någon annan något, men för mig säger det en hel del.
Det pågår för övrigt hångel i emballaget och i frysen på arbetstid, haha. Det är väl sånt som gör livet på fabriken lite mer spännande va? Jag tror det.
Dags att åka hem till Ansnes, ska grilla och äta potatisgratäng idag så det blir nog bra, sedan är det fest. Det förvånar väl ingen, det är ju trots allt lördag. Förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge tills jag skriver igen, håll ut.
Samma Malin, på samma Hitra där allt är lite annorlunda.