Konsten att vara ärlig.
Det kanske bara är jag, kanske bara är jag som verkligen värdesätter en sådan egenskap som att kunna vara ärlig. Att inte säga något bara för att någon annan vill, att kunna stå på sig även om det betyder att det uppstår en diskussion med någon man tycker om. För i slutändan är det ju faktiskt så att om man verkligen tycker om personen, så gör ju lite meningsskiljaktigheter inte att man tycker mindre om personen. Ska jag tala utifrån egna erfarenheter så är det snarare så att jag uppskattar personen mer eftersom den vågar vara ärlig mot mig. Alla tycker inte likadant, men bara för att två personer inte tycker likadant betyder det inte att de inte ska kunna umgås eller leva tillsammans.
En person sa till mig att hans mamma var troende kristen, och att hans pappa var ateist, och han frågade sig hur de kunnat leva tillsammans alla dessa år. Jag tyckte det var ganska självklart;
De hade insett att alla inte behöver tycka likadant, men att man ändå måste kunna respektera och förstå att den andra personen tycker något annat.
Sedan finns det de som tror att man uttrycker sin åsikt bara för att vara tvärtemot, varför skulle man annars säga något. Jag kan inte tycka att det påståendet är något annat än helt fel. Jag säger till om jag tycker att något är fel, eller om jag inte håller med om något, och det må vara så att det inte är en av mina bästa egenskaper. Men jag står i alla fall fast vid det jag tycker och vilka principer jag har. Jag tycker att man ska kunna stå för det man sagt och att man ska kunna stå upp för sådant man tycker sig ha rätt till. Annars är man ju inte den man utger sig för att vara, utan någon helt annan, som egentligen inte alls har några egna åsikter. Och det tycker jag tyder på en svag karaktär.
Så för guds skull människor, säg vad ni känner och tycker och vill så blir allt så mycket mindre komplicerat. Inte bara för er, utan även för människorna runtomkring er, som kanske inte riktigt vet var de har er.