malins

Jahaja, då var det söndag igen. Ledig dag, och återigen har det blivit en tur in till Fillan för att äta pizza med Annika, Ester, Anna och Maya. Vi hade trevligt men var lite besvikna över att farbror servitören inte var mer som Robert Gustavsson i "Kuknästornet", men han var lustig på sitt sätt.

Igår var det fest igen. Satt hemma hos Anna och Maya och dom och drack med Ester, Annika, Jakob, Simon och lite övrigt folk. Hade mkt trevligt och skulle precis bege oss till en fest där vi hört att det skulle vara mkt folk när det kommer en karavan med folk som blivit utkörda därifrån. Vi insåg att när de åkt därifrån fanns det inte så mkt att göra på den festen så vi packade in oss i Flintas buss och åkte efter karavanen till Knarrlagsund och en annan fest. Med min vanliga otur hoppade den tidigare nämnda 16åringen som vi tror är intresserad av mig in i bussen och utbrister glatt "Maalin" och tryckte sig ner mellan mig och Anna. Resten av vägen satt han och lutade huvudet mot min axel, hade handen nonchalant på mitt lår och pratade om System of a down. Halva inne, verkligen! Eller så inte. Pojkstackarn märkte tydligen inte att jag desperat försökte trycka mig ut genom fönsterrutan i mina försök att komma undan. Det gick inte, det var en vägg där. Tyvärr.När vi kom hem till Karol så tog festen slut och vi fick åka därifrån, men då hade vi iaf träffat Jocke och Stina och övertalat dem att följa med hem till Anna och Maja igen. Så in i bussen bar det av igen med barnet vid min sida. Han skulle som tur var av ngnstans på vägen så då fick jag andas igen.

Hemma hos Anna och Maja igen satt vi mest och pratade, sen gick jag hem.

För övrigt är jag utskrattad på grund av pojkfan, Annika och Ester hånskrattar åt mig och väser "lammkött" i tid och otid. Och så fort jag berättar om mina traumatiska upplevelser så skrattar de verkligen från djupet av sitt hjärta och utbrister "Gud vad roligt". Det är då jag börjar gråta. Eller nej, det gör jag inte. Men ibland vill jag.

Jag undrar när jag börjar jobba imorgon. 0600 eller 0700, det är frågan. För övrigt så är jag och Annika i olika grupper på jobbet. Det är sämst. Och så jobbade jag 92 h förra veckan. Huj huj så jag stod i.

Nu ska jag lämna de stackars kvinnorna ifred, och gå hem och lägga mig i min säng och låtsas att jag får sova hela dagen imorgon. Det får jag inte.

Haha jag måste förresten få berätta. I min grupp har vi 5 polacker. 2 par; Kasia och Witek, och Bodek och Marta, och så Suawek som inte talar engelska. Till saken hör att Bodek är stor (läs enorm) och Marta är liten. Igår fick Marta en hink vatten på sig av en annan polack som heter Fuma. Hon går upp och byter om och tyckte nog att det var rätt kul, och berättar detta för Bodek som skrattar och stegar iväg mot Kanadarummet där Fuma jobbar. Jag springer fnissandes till Marta och frågar "Is he going to kill him" och hon svarar glatt "yes". 5 minuter senare kommer Bodek ut ur Kanadarummet igen med ett nöjt leende på läpparna. Jag frågar "Is he dead now" Och han svarar nonchalant "yes", för ett ögonblick blev jag orolig att han verkligen var det. Han kommer tillbaka till mig och säger "Malin, we need a grave". Haha då bryter jag ihop i skratt. Och nej, han var inte död, jag såg honom senare.

Hur mår ni alla hemma? Hör av er!