God Jul?
Ja, god jul kära vänner, och alla andra som har tillräckligt med dötid för att sitta och läsa sånt här dravel.
Hoppas ni haft en bra julafton och att ni fått många fina klappar av tomten, är det inte så man ska säga.
Ja, som sagt, jag hoppas alla haft det bra. För mig känns det bara tomt, jag känner ingenting. Det känns inte som att det är jul, det känns inte roligt att vara hemma, och jag vill bara bort. Jag tycker inte om att känna så, men det är så jag känner. Det suger.
Anyway, snart är det dags att åka iväg och då kommer jag få se så mkt att jag hinner glömma en hel massa skit som tagit sig in i mitt huvud på sistonde. Mina senaste inlägg har tenderat att vara av den här sorten, och jag ber om ursäkt, jag vet att det inte är kul att läsa, men det känns iaf bra att skriva av sig lite.
Nu ska jag gå och ha en fortsatt crappy julafton.
kära du, såhär e det tyvärr. man längtar hem hysteriskt mycket, å sen när man väl får som man vill, e allt bara tomt å dom man har längtat efter känns som främlingar. eller snarare, det e en själv som e främlingen (alla andra verkar ju trivas förträffligt). det e det här dom inte berättar för en när man tar studenten, så återigen står man där: blåst på konfekten. fokusera på resan å vila i det faktum att du bara har växtvärk i själen. största kramen!
Urdrag ur min blogg....
Jag är övertygad om att alla resor lika mycket är en längtan till något som en flykt ifrån... En längre resa är ofta en chans att gå vidare, att glömma, att utvecklas, men även att undvika, att slingra sig, att slippa hantera verkligheten. Många av oss reser för att hitta oss själva. Det kanske låter ologiskt, eller patetiskt, att resa till andra sidan jorden för att "hitta sig själv", detta moderna begrepp.
Men jag tror på det.
Jag tror att det kan funka under rätt omständigheter. Jag har upplevt det själv. Kanske flyr man från en roll, en situation man är fast i på hemmaplan, som man eller mindre blivit tilldelad, mer eller mindre tvingas vara kvar i.
Resan kan bli en dålig ursäkt för att vi faktiskt kan förändra våra egna liv. Drastiskt. Och när som helst. Det är viktigt att inte glömma. Ingen annan än vi själva är ansvariga för de situationer vi befinner oss i och de liv vi valt att leva.
Avstånd kan göra underverk. För kärleken. För sorgen.
På det sättet kan resor vara helande.
En annan anledning till att så många passionerat slänger sig ut i världen, tror jag är att man vill känna. Man är så trött på att vara avtrubbad, avskärmad, inlindad i bomull. Man vill uppleva själens inre, känslornas extremer, vandra på livets kant.
Känna att man lever.
Det är i alla fall en av de viktigaste anledningarna varför jag dras så mycket till att resa. För att inte tala om det otroligt berusande i tanken i att jag har möjligheten att åka nästan varsomhelst på vår jord, slå mig ner, lära känna människorna där, finna mig i en helt ny situation som lockar fram helt nya sidor av mig själv. En annan verklighet, ett annat liv.
Jag tänker, man har ju bara ett liv på sig att leva (vad jag vet än så länge), så varför inte pröva på en massa olika liv när man har chansen?
Får panik av tanken på att jag kanske har "fötts i fel del av världen", att jag skulle vara mycket lyckligare någon annanstans...
Vad reser jag till och vad flyr jag från?
Ska tänka på det...